|
Du älskar mig
Du älskar mig…
Orden är som en soluppgång efter en lång, svår natt.
Orden är en läkande salva,
som en smekning,
som en omfamning mitt i sorgen.
Orden är som en skogsglänta en varm vårdag.
De är en tillflykt och en rastplats.
En rast plats…
och en rustplats,
där en människa får hämta ny kraft
och nytt mod.
Så hur kommer det sig då att det är så svårt
att känna det så?
Så svårt att slå sig ner i gläntan
och låta solen värma det frusna.
Varför vågar jag inte vila i din försäkran?
Så frusen jag är!
Så frusen är jag, att jag måste förbli i ljuset länge,
innan jag vågar tro att det är sant.
Men du älskar mig.
Därför låter du din kärlek förbli över mig.
Och sakta, som när livet kommer åter om våren,
vågar jag tro det.
Tro att ditt ansikte lyser över mig,
Och sakta,
mycket sakta,
kan jag börja se hela världen i det ljuset.
För du älskar mig.
| 
