Dömande människor och en förlåtande Gud

En predikan från Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson, söndagen den 21 juli 2019

När Gud sammanfattar tio budord; tio grundläggande riktlinjer till skydd för människan, lyder ett av dem: Du skall inte begå äktenskapsbrott! 

Det skrevs en gång med Guds finger på tavlor av sten. Så viktigt var det. Och det kanske inte är så svårt att förstå. Det handlar inte bara om hårda bud utan också om mjuka värden; om ett grundläggande mänskligt behov av tillit och trohet. Och få handlingar kränker detta så djupt som ett äktenskapsbrott. Men vad händer när vi bryter mot Guds bud? Vart ska vi gå när vi gått fel? Vad ska vi säga när vi inte kan försvara oss längre? 

Det finns en berättelse i Bibeln… Den provocerade de religiösa ledarna i Israel på Jesu tid, som ansåg att rätt skulle vara rätt, tand för tand, öga för öga. För vad skulle hända om vi började se lätt på brottslighet och laglöshet? Dessutom, allt sedan dess har samma berättelse fortsatt att provocera och att töja på vår uppfattning om rättvisa och heder. Vi läser den vers för vers, och gör några pauser på vägen. Först vers 1-2, som ger oss scenen för dramat.

Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.

Det finns något väldigt uttrycksfullt i dessa ord. Var och en gick hem till sitt. Vi har vårt. Vi går hem. Hem till vårt. Vårt hem är vår borg, vår bas och vår tillhörighet. Men Jesus gick till Olivberget, förmodligen för att sova under de stora olivträden där. Detta är en ögonblicksbild av kallelsens ensamhet, detta att ibland få bära bördor man kanske inte kan dela med någon annan. För oss är Jesu ensamhet dock en märklig tröst. En tröst i vår ensamhet, för p.g.a. hans ensamhet är vi aldrig ensamma. När alla andra gått hem till sitt är Jesus alltid kvar, kvar hos oss.

Tidigt på morgonen är hans tillbaka på tempelplatsen. Det är trohetens kontinuitet. Orden säger så mycket om ryggraden i Jesu liv. Han var ingen dagslända. Han gjorde ingen kometkarriär, ett kortvarigt ljus som drog förbi. Han är morgonstjärnan, kontinuiteten, den som förblir, dag för dag. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen.

Där händer detta, vers 3-6: Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten och sade: ”Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?” Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för.

Kvinnan på torget är ensam mitt i mängden. Vilken utsatthet! Hon finns i centrum av allt men ändå som en slags del av scenografin i den kamp som utspelar sig mellan Jesus och fariséerna. För för dessa fariséer är hon bara en spelbricka. Men själv står hon där med det enda liv hon har, skör som en fågelunge inför rovdjuren. Att försöka sätta sig in i hennes situation är djupt ångestladdat. Och här bör man kanske ändå påminna sig om att detta också idag, i vår egen tid, är en situation som är helt och brutalt aktuell. För några år sedan (2010) kunde man läsa om Sakineh Mohammadi Ashtiani, en 43 år gammal kvinna från Iran. Hon var dömd till stening, anklagad för äktenskapsbrott. Till skillnad mot många andra uppmärksammades hon, vilket väckte kraftfulla internationella protester. Vad jag förstår är det oklart vad som hänt med henne. Så här inleds en artikel om henne: ”Hon ska ställas i en grop grävd upp till axelhöjd, varefter stenar ska kastas på henne, stenar som är tillräckligt stora att skada henne svårt, men inte så tunga att hon genast dör. Det ska ske i staden Tabriz, Iran.”

Mycket av detta kunde ha handlat om kvinna på torget i Jerusalem. Hon var ertappad och förd till torgs med sin synd. På den relevanta frågan var mannen fanns finns inget svar. Kanske struntade man i honom eftersom det i själva verket var Jesus man var ute efter. Mannen fick löpa. Kvinnan stod ensam. Och hon måste ha varit oerhört rädd.

Här är nu frågan: Varför tog man henne till Jesus? 

Detta var ett rättssamhälle. Det fanns domstolar och det fanns juridik. Skulle någon dömas krävdes vittnen och trovärdighet. Folk släpades inte ut på torget och stenades hur som helst. Dessutom var landet ockuperat och romersk lag rådde. Skälet till att man tog Jesus till Pilatus när han skulle dömas var att de judiska domstolarna inte hade rätt att utfärda dödstraff utan att de romerska myndigheterna godkänt det. Jesus var ingen domare. Varför släpade man kvinnan till honom? Svaret på frågan är att dessa män inte egentligen är ute efter henne. Det är Jesus de vill se dömd. Detta sade de för att pröva honomoch få något att anklaga honomför.

Men, lyssna, fast de inte förstår det, visar de på något profetiskt. Jesus hade nämligen sagt redan i Joh 5:22: ”Fadern (Gud) dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen för att alla ska ära Sonen”.

D.v.s. en dag ska vi alla stå inför Jesus. Dessa män ska en dag själva stå inför den Jesus de vill anklaga. Men också jag… För detta är också vad berättelsen handlar om. Kvinnan står där som en av oss. Bibeln säger att vi alla har syndat och att syndens lön är döden. Till slut måste vi alla stå ansikte mot ansikte med det liv vi levt.

Då händer detta, vers 7: Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken.

Vad handlar det här om? För det första: Detta är den enda gång det står att Jesus skrev någonting. Det har tänkts mycket omkring vad han möjligen skrev. Det finns många gissningar. Men faktum är att vi inte vet. Vi vet inte vad Jesus skrev och vi vet inte varför han skrev. 

Jag försöker studera bilden för att förstå… Där står ett antal arga män. De är beredda att döma, både kvinnan och Jesus. Där ligger en rädd liten människa i dammet på tempelplatsen, kastad på marken, nedtryckt av skam och nedtystad av skräck. 

Och Jesus… Vad gör han? Han böjer sig ned och han skriver i sanden. Du… kanske är det inte vad han skriver som är poängen utan snarare detta att han böjer sig ned. Kanske är det kroppsspråket som förkunnar evangeliet. 

Jesus böjer sig ned till kvinnans nivå. Hon vill inte vara där? Hon vill fly, men kan det inte. Hon är rädd och vet dessutom att hennes anklagare har rätt. Hon har syndat och förtjänat sitt straff. Nu ligger hon där inför alla dessa människor, täckt av en tung mantel av skam. Detta är hennes värsta stund i livet. Detta är livets lågvattenmärke. Detta är hennes livs absolut lägsta punkt. Då böjer sig Jesus ner, och möter henne just där. Han möter henne på botten. Hon är inte längre ensam. Jesus är hos henne, när allt slår i botten.

Vers 8-11: När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: ”Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.” Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. Jesus reste sig upp och sade till henne: ”Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?” Hon svarade: ”Nej, Herre.” Då sade Jesus: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!”

För att förstå vad Jesus gör den här dagen måste vi också förstå hur allvarlig hennes synd var. Andra hade kränkts och kanske skadats svårt. Det kvittade inte! Läser vi så så läser vi fel. Jesus drar inte ett streck över vår synd och bortser från den. Nej, han dör för den. Han tar den på allvar, på blodigt allvar, och möter konsekvensen av vår våldsamhet och upproriskhet på korset. Men, lyssna nu, för här är poängen, mot denna allvarsamma bakgrund: Det finns nåd.

Låt mig använda en bild. Nästan varje dag när jag åker till jobbet flyger stora flygplan över min bil. Det största flygplan som lyfter från Landvetter är en Boeing 787 Dreamliner. Den största varianten har 290 säten, är 68 meter lång, har ett vingspann på 60 meter och kan ha en startvikt på 254 000 kg. Att få upp 250 ton en mil upp i luften känns som en omöjlig tanke. Vi lever nämligen under en lag, tyngdlagen. Den är svår att överklaga, tack och lov. Utan tyngdlagen skulle vi försvinna ut i tomma intet. Så… tack Gud för tyngdlagen. Den kan inte överklagas, men den kan övervinnas, nämligen av aerodynamikens lagar. Med hjälp av lyftkraft och dragkraft pressas den stora flygplanskroppen upp i luften. 

Tyngdlagen och aerodynamikens lag liknar två lagar i Bibeln, nämligen sanning och nåd. 

Tror du på en Gud som dömer? undrar någon som tycker att det verkar som en skrämmande tanke. Men egentligen är det väl ändå motsatsen som skrämmer. En Gud som kunde se all ondska, krig, våld, övergrepp, utan att bry sig om det som sker eller vilja rättvisa… det är minsann en skrämmande tanke. Vi vill leva i ett rättssamhälle. Vi vill att det brott ska förhindras och fördömas, inte sant? Annars gäller ju djungelns lag. 

Gud har en lag. Den beskyddar oss. Den är som tyngdlagen. Den håller allt på plats. Utan rätt eller rättvisa försvinner vi ut i tomma intet. I enlighet med den lagen ska vi dömas en dag. Men det finns också en annan lag, nämligen nådens lag, möjligheten att få förlåtelse och att bli upprättad. Den upphäver inte sanningen, men den övervinner den. 

Goda föräldrar känner till detta. Goda föräldrar har principer och moral och försöker lära sina barn att leva rätt. Men om våra barn sviker våra principer och handlar orätt men ber om förlåtelse, då händer någonting i mammas och pappas hjärtan. Kärleken tar över. Vi säger inte att vi kan strunta i alla principer i framtiden. Men vi förlåter våra barn och vi börjar om igen. Den kärleken är som aerodynamikens lagar som inte utplånar men övervinner tyngdlagen. Nåden lyfter oss upp över syndens och skammens tyngdlag. Och det… det är precis vad som händer på tempelplatsen i Jerusalem den här dagen. En kvinna pressas till marken av synd och skam, denna tunga, tunga tyngdlag. Men Gud böjer sig ner och ger henne nåd. Jesus säger inte att det inte spelade någon roll att hon svek sin man, sin familj, en annan familj och sin Gud. Men han säger att det finns nåd. – Jag dömer dig inte! Jag förlåter dig. Och efter det upprättar han sanningen i hennes liv: – Gå och synda inte mer. 

Innan vi lämnar texten måste jag till slut också få dröja en stund inför de judiska ledarna. Jag vet inte om de hade stenar i händerna, men jag vet att de hade stenar i sina hjärtan, stenar de ville kasta på andra. Hur kom det sig? Varför var det så med dem? Vad är detta för behov som ibland, ärligt talat, väl också visar sig i våra liv. Då och då avslöjas sig något stenhårt inom oss, något som vill peka finger och döma. Varför är det så? 

Se på dem en stund. Betrakta dessa män. De vill stena en kvinna. De vill korsfästa Jesus. Låter det som ett bra liv? Låter det som att dessa män mår bra, som att de har glädje i hjärtat och frid i själen. Nej, det låter som att det pågår ett inbördeskrig i deras inre. De är våldsamma, fyllda av mordlust och hat. Och det mest tragiska är att de tror sig representera Gud. 

Har du stått bland dem någon gång? Så skulle det ju kunna vara att vi ibland tycker oss se våra egna ansikten i den skaran. För livet är svårt. Det är lätt att förhärdas, att förbittras, och att med åren och besvikelserna bli en hårdhjärtad människa som sprider dom omkring sig. Jag undrar vem av oss som går fri. Vem av oss behöver aldrig kämpa med känslan av att vilja dra iväg en stor hård sten ibland?

Det är lätt att bli en av dem som släpar andra till torget. Och du, vet du en sak? Den som alltid söker efter fel finner alltid vad han söker. Men hur mår vi egentligen då? Hur kul kan det vara att vara farisée? Hur mår han eller hon som alltid verkar ha en vass sten i sina händer? Är det inte sant att den som själv inte har någon nåd att ge förmodligen inte heller själv har funnit nåd för sitt eget liv?

Jag har försökt förstå dessa män. Kanske handlar det till sist bara helt enkelt om att hängivenhet utan Jesus och utan medkänsla för andra människor, också för dem som gått vilse, i slutändan blir så… helt fel. Så stenhårt. 

Jag har nog läst den här berättelsen mest som att Jesus drar från höften och skjuter vapnen ur fariséernas händer, att han avslöjar och förnedrar dem så att de måste gå därifrån med skam. Att de fick vad de förtjänat. Men nu mer ser jag det nog ändå som att Jesus älskar också dem, och som att hans ord till fariséerna också är befriande ord. 

För några av dem kanske gick därifrån befriade. 

Tänk att få lägga ifrån sig en stor tung sten, sin gamla ilska, sitt hat, sin hårdhet, efter den djupa insikten att ingen människa är fullkomlig och att bara Guds nåd kan vara vårt hopp. Vilken befrielse! Tänk att slippa vara farisée och tvingas mörka sin egen svaghet. Tänk att få vara människa, buren av Guds nåd, i en befriad förvissning om att det är nog.

Det är så Jesus arbetar, tänker jag. Jesus förvandlar våra tankar genom att förvandla våra hjärtan. Och han förvandlar våra hjärtan genom att hjälpa oss att se vilka vi är, vem Gud är och vad nåd är.

När de gått sin väg står bara kvinnan kvar. Jesus ser på henne. Jag citerar Bibel 2000: ”Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen?” Ordet vi översatt ”såg” betyder att man såg med vördnadpå någon. Jesus betraktade henne. Hon stod inför den blick som ser allt. Som ser det ingen annan ser. Och som visste varför; varför hennes liv hade blivit som det blivit. Jesus ser också vad synden gjort med henne och vet att bara en sak kan rädda henne: Guds nåd. 

Så säger han det: – Inte heller jag dömer dig! 

Det finns inget så livsförvandlande som detta. Vi står där med vår egen synd, ertappade, utan bra bortförklaringar. Gud vet ju ändå allt. Att då, genomskådad, få höra dessa ord ”Det finns nåd för dig!” förändrar liv.

”Gå, och synda inte mer.” Mer behövde inte sägas. Eller… Mycket mer behövde nog sägas, men inte just nu… För kvinnan förstår det hon just nu måste förstå. En hårsmån från döden, eller ett stenkast därifrån, hade hon mött sin Frälsare. Hur hennes liv kom att gestalta sig efter detta vetviinte.Författaren Ken Gire gissar åt oss: ”Hon lämnar utan tårar. Tårarna kommer många år senare. Vid udda tillfällen under dagen: när hon ser på sina barn som sover i sina sängar; när hon vinkar av sin man, en morgon då han går till sitt jobb; när hon knådar sin deg i kökets ensamhet. Ett äktenskap hon aldrig skulle haft… en familj hon aldrig skulle haft… ett liv hon aldrig skulle haft, om det inte vore för hennes underbare frälsare. En frälsare som stod upp för henne när andra ville stena henne. En frälsare som stannade till, reste henne upp, och lät henne gå vidare – förlåten.” (Intimate moment)