Johannesprologen

Serie ”Fyra bilder av Gud”, Tabernaklet, Göteborg, söndagen den 30 juni 2019.

Under fyra sommarsöndagar vill jag predika över ämnet ”Fyra bilder av Gud”. Var och en av dem är hämtad från Johannesevangeliet. Johannes avslutar nämligen sitt evangelium så här, Joh 20:30-31: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.”

Johannes berättar att han valt noga när han valt bland allt Jesus gjorde och sa. Han säger att hans evangelium är en kollektion, ett urval av berättelser och tal som alla har till syfte att visa något speciellt, nämligen ”att Jesus är Messias, Guds Son”. 

Och varför behöver vi veta det? Johannes svarar: ”för att ni genom tron ska ha liv i hans namn”. Johannes skriver med andra ord inte bara för att förmedla information. Han vill framförallt förmedla liv.

Så… sitter du här som längtar efter att bli mer levande? Tycker du att livet bara går, och t.o.m. går förbi och ifrån dig? I så fall ska du läsa Johannes evangelium. Det är märkvärdigt upplivande. Jag kan inte låta bli att tänka på några rader ur en av Helga Henschens dikter: ”Ord kan bli solar, ord kan bli floder, ord kan öppna portaroch bygga broar,ord kan störta tyranner.”

Detta kanske inte kan sägas om så många ord, men det kan verkligen sägas om de ord jag snart ska läsa för dig. Det har historien bevisat. Dessa ord är solar. Dessa ord är floder. De har öppnat portar. De har byggt broar och störtat tyranner. 

Lyssna till kraften i dem, Joh 1:1-18: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”

Johannesprologen är så vacker! Jag förstår inte allt. Det gör ingen. Gud är för stor för vårt förstånd. Vad vi än försöker föreställa oss är Gud mer och större. Dessa ord kan störta tyranner. Det har de gjort och det kommer de att göra. Men framförallt kan de räta på en människa och göra ett vintergatans gatubarn till ett konungabarn hos Gud. 

Hur ska vi komma åt innehållet i detta makalösa stycke text? När man läser det så här snabbt känns det ju nästan som att försöka fånga ett vattenfall. Jag vet inget bättre sätt än att försöka ta det steg för steg. Låt oss lyssna igen. 

Först v.1-5: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Detta är kodade ord. Och de är oerhört smart kodade. De fungerade lika bra för filosoferna i Aten som för teologerna i Jerusalem. Alla hade de nämligen en relation till det där med ”Ordet”, eller som det står i den grekiska texten, ”Logos”. 

För grekerna var Logos ett folisofiskt begrepp. Logos var ett slags gudomligt världsförnuft. Logos stod över allt skapat och över allt materiellt. Att Logos skulle materialiseras i form av en kropp var fullständigt otänkbart, intill hädelse otänkbart. Men det är vad Johannes nu säger till dem. Deras kalla Logos, universums besjälade men också opersonliga kraft, har visat sig vara så mycket mer. Logos har blivit människa. Gud har blivit en av oss, sårbar, närvarande, hett engagerad i våra liv.

En troende jude togs däremot i citatet ”I begynnelsen var Ordet” tillbaka till skapelseberättelsen där Gud skapar allt med sitt ord. För honom eller henne var Guds ord ett uttryck för Gud själv. Det är genom sitt ord Gud träder fram, förmanar, leder och skapar allt nytt. Det är genom Guds ord vi lär känna Gud. Nu säger alltså Johannes att ord inte är nog. MenGudhar visat sig själv i Jesus. Ordet har blivit kött.

Låt oss fundera på det här. Är det inte fantastiskt att Gud talar till oss på ett sätt vi kan förstå? Gud talar grekiska när Gud vill tala till greker. Gud talar hebreiska när Gud vänder sig till hebréer. Gud använder ord och erfarenheter ur deras kultur för att presentera sig själv. 

Jesus använder jordbrukstermer när han talade till bönder och han talar om nät och fiske när han talade till fiskare. På samma sätt kan Gud använda termer från din tankevärld och erfarenhetsvärld för att nå just dig. Det säger mig två saker. För det första: Gud är oerhört innovativ när han ska nå oss. För det andra: Gud är verkligt angelägen att nå oss.  

Jag vet att jag berättat det här för några av er, men ni får stå ut en minut. Det är en rolig berättelse. Det sa pling i telefonen en sen fredagskväll. Jag tog upp den och läste ett SMS. Det kom från en företagare i Jönköping. Han var intresserad av konjak. Jag vet ingenting om konjak och undrade förstås vad i detta skulle komma att handla om. Det visade sig att mannen var intresserad av en konjak som hette Nebukadnessar. Alltså hade han suttit hemma och googlat ”Nebukadnessar” och då råkat komma in på min hemsida där jag för länge sedan lagt upp en predikan som handlade om profeten Daniel och hans möte med Bibelns Nebukadnessar. Mannen i Jönköping blev nyfiken, tog hem filen och lyssnade igenom hela min predikan. Det visade sig att han var ett bönebarn. Han hade en kristen bakgrund. Men livet hade tagit en annan väg. 

Nu berättade han om hur han lyssnat till min predikan och upplevt att Gud sökt honom. Han blev sittande ensam och tårögd där hemma, med en känsla av Gud fanns hos honom den där stunden. Jag svarade honom och gav honom några ord på vägen, för jag tyckte att detta var något av det roligaste jag hört. Tydligen såg sig inte Gud för from att agna kroken med en flaska konjak för att få tag på ett gammalt bönebarn. 

Varför sitter du själv här idag? Vad tog dig hit? Jag gissar att vi har många intressanta berättelser omkring detta. 

Tillbaka till Johannesprologen. ”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.” 

Först är det outsagt. Längre fram sägs det i klartext, ”Den Enfödde, som själv är Gud… han har gjort honom känd”. Ordet som var Gud är alltså den Enfödde, d.v.s. Jesus. Det är kodnyckeln. Och med hjälp av den kan jag avkoda de inledande verserna som då kunde läsas så här: – I begynnelsen var Jesus, och Jesus var hos Gud, och Jesus var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I Jesus var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit honom.

Vilken underbar tanke! Allt blev till genom Jesus. Så stor är han. Allt vackert jag ser. Den lilla nötväckan som krockade med mitt fönster häromdagen och satt alldeles stilla i min hand länge, länge innan den flög iväg… Min Jesus hade skapat honom. Och blommorna i trädgården. Min fru har planterat dem. Min Frälsare  har gjort dem. Bergen, dalarna, haven… allt bär hans fingeravtryck. 

Vi fortsätter: ”Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.” 

Vilka kast! Från Himlen till jorden, från evigheten in i tiden, på en sekund, eller i fyra ord: ”Det kom en man…” 

Så får vi höra om Johannes döparen. Varför behövdes det sägas om Johannes att han bara var en man och att han inte var ljuset? Jo, för det fanns de som trodde att Johannes var Frälsaren. Vid ett tillfälle måste han t.o.m. själv gå till rätta med det och dementera att han skulle vara Messias. Johannes hade en enorm lyskraft, men han var inte ljuset. Människor kan vara viktiga och göra viktiga insatser, men ingen människa kan rädda oss för evigheten.

Nästa stycke handlar om vad vi borde göra med allt detta. ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.”

Här återfinns några av Bibelns mest dystra ord: ”världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.” 

Gud kommer till sin skapelse, men skapelsen känner inte igen sin Skapare. Johannes säger att Jesus kom till det som var hans egen. Jag hörde någon som studerat det här. Han sa att detta med fördel kunde översättas: ”Han kom hem”.

Jesus kom hem. Vilka är vi att visa bort honom? Han var här före oss. Allt skapades genom honom. Men världen har vänt sig bort från Gud. Och så har Gud har blivit en främling, en okänd, i sitt eget hem. 

Dessa ord sammanfattar så mycket förtvivlan och förklarar så mycken vilsenhet. ”Världen kände honom inte.” Jag kan inte låta bli att undra över hur det skulle se ut i världen idag, en värld som lider på så många områden, om vi istället tagit emot honom, och framförallt om vi kände honom.

Men det slutar inte där. Det fortsätter i dessa ord: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.” 

Nu blir det bråddjupt i texten. När du tar emot Jesus blir du född, eller, som Jesus säger det ett stycke fram i berättelsen, ”född på nytt”. Du föds in i Guds familj. D.v.s. detta ska inte bara förstås som bilder. Du är bokstavligen en Guds son. Du är ordagrant en Guds dotter. Dina föräldrar gav dig liv, men de kunde inte ge dig andligt liv. Det gör Gud när du tar emot Jesus. Bibeln menar verkligen att detta sker. D.v.s. där du sitter idag, som en kristen, finns dina föräldrars anlag och liv inom dig, men också Guds anlag och liv inom dig, 1 Kor 6:19: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud?” 

Om du är en kristen: Är du inte glad idag för att detta har skett i ditt liv? Finns det någonting du kunde önska dig mer än att Guds liv skulle födas in i ditt liv, så att du fick leva med Gud också den dag din gamla kropp dött bort? Är du inte tacksam för att du just nu får tänka att Guds ande bor i ditt inre? Vad skulle kunna vara större? 

Och om du ännu inte är en kristen: Skulle du inte vilja att detta sker i ditt liv också?

Nu tar vi slutackordet: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”

Hänger du med? ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud… Och Ordet blev kött och bodde bland oss.” Så lyder faktiskt det kristna kärnbudskapet. Gud har kommit till oss i Jesus. Vi kan inte komma till Gud. Vi klarar det inte själva. Vi kan inte bygga en farkost som tar oss till Himlen. Och vi klarar inte av att leva ett liv som tar oss till Himlen. Därför lämnade Gud Himlen och kom till oss. Vilken berättelse! Vilken kärlek! 

Jesus har visat vem Gud är. Som Jesus är är Gud. Barnet i krubban är Guds självpresentation. Barnet i Betlehemsnatten är Guds synliggjorda nåd? 

När Jesus ger syn till de blinda, hörsel till döva och svikt i stegen till de lama och lytta är poängen: Sådan är Gud. Gud känner med oss i våra svagheter och i vår kamp.

När Jesus slutligen dör på ett kors är det ofattbara budskapet i det att han älskar dig mer än sitt eget liv. Sådan är Gud, menar Johannes. Vi har sett hans härlighet.

Men inte bara har vi sett. Vi har också fått del av den: ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd”. 

Här är vad Johannes vill. Han har gett oss en fantastisk bild av vem Jesus är. Han vill att vi ska fascineras och glädja oss över den. Men han vill också hjälpa oss att ta emot Jesus. Alltså skriver han: ”Av hans fullhet har vi alla fått…”

Det låter bra, men vad betyder det?  Vad är fullhet? Det grekiska ordet betyder att du tar ett kärl och fyller det med vatten till dess det inte går att fylla mer. Det är fullt. D.v.s. Jesus är komplett. Det finns ingenting att rätta till hos honom. Det saknas heller ingenting hos honom. Jesus är till bredden fylld. Han är till bredden fylld av kärlek. Det saknas ingenting i hans sanning. Han är till bredden fylld av nåd, glädje, frid, och förståelse… Och allt det kan vi få ta emot. 

Jag avslutar med en liten illustration. Ni som bor här vid havet kan nog aldrig riktigt förstå mig. Jag är född djupt inne i den värmländska urskogen. Men en gång varje år, när jag var en liten pojke, åkte vi till havet. Det var stort för mig. Den första lilla skymt man fick se av havet var så spännande. Jag växte upp vid en insjö. Den var stor och djup. Men havet… det var någonting annat. Vid havet kunde man liksom sätta sin tanke i en liten barkbåt, låta den driva ut på öppet vatten och flyta iväg till Karibien eller till någon annan exotisk plats långt, långt borta. 

När semestern var slut ville jag ta havet med mig hem. Det gick förstås inte, men det hindrade mig inte från att försöka. Jag hällde havsvatten i en flaska. Jag plockade snäckor från stranden, eller stenar som havsvågorna gjort salta och släta. Men jag kom inte hem med havet. Allt jag fick med mig var små souvenirer.  

Och så kan vi hålla på och samla på oss små upplevelser här och där, en lite tankar här och där, och få med oss en och annan upptäckt hem, likt strandfynd som kastats upp på vår lilla strand. Men Gud säger: Jag ger havet. Jag ger dig allt. Jag ger dig min fullhet. Jag ger dig liv och nåd och framtid. Jag ger dig glädje, kraft och hopp. Jag ger dig havet. 

”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.”