Den andliga kampen

Seminarium, Micael Nilsson, Torpkonferensen 2019.

Den ledsna elefanten

I det senaste numret av tidningen National Geographics berättas om djurturismens mörka baksida. Det slår mig att det blir en variant av en illustration jag hört fler än en talare använda genom åren, nämligen den om cirkuselefanten som stod bunden vid en liten pinne.

Den som gör en resa till Thailand kan få se elefanter som uppträder för turister, målar tavlor med sina snablar eller som man kan få rida på. 

Nu är förstås inget av detta naturligt för elefanter. För att få dem att underordna måste man därför först bryta ner djuret. Djurtämjarna använder sig då av rep och en ”elefantkrok” d.v.s. en käpp med en vass krok i ena änden. Det går till så här. När elefantbebisen är två år gammal binder man mamman vid ett träd och drar sakta bort ungen därifrån. ”För att lära dem sitta så binder vi frambenen och använder elefantkroken där bak”, berättar en djurskötare. ”Vi måste använda elefantkroken så elefanten vet vad som gäller.”

Man skulle kunna säga att elefanten binds med ett rep. Man skulle också kunna säga att den binds med vanmakt, till dess den ger upp och låter sig hunsas med. 

Skulle elefanten bara förstå hur stark han är skulle han förstås kunna krossa sin plågoande. Därför måste han brytas ner när han fortfarande är liten och därefter hållas bunden i en slags illusion av att skötaren är starkare. 

Det är alltså därför man kan se en elefant, som är så stark att den skulle kunna lyfta en trädstam med sin snabel, stå uppgiven och bunden vid en liten pinne i marken. 

Då och då har människor känt igen sig själva, eller andra, i den stackars elefanten. Det har då kanske handlat om barndomsupplevelser som brutit och bundit någon för livet. Någon har blivit bunden till en dålig erfarenhet som hindrat honom eller henne från att leva i frihet.

För mig har dessutom elefanten vid pinnen blivit en bild av den kristna kyrkan. Kyrkan, som rustats av Jesus och som sänds av honom med uppgift att förkunna evangeliet och förändra världen. Kommer du ihåg vad Jesus sa om kyrkan i Matt 16? – Jag (ska) bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Så stark är kyrkan.

Och ändå… jag menar… det är väl ändå inte riktigt så det ser ut i vårt land idag. Ser inte kyrkan ofta ut mer som en bruten elefant än ett hungrigt lejon, hängande med huvudet, bunden vid skampålen? Vad har hänt? Eller, ännu viktigare, har den ledsna elefanten en framtid? Kan den på nytt upptäcka sin kraft och göra sig fri?

Världsbilder

Det här seminariet ska handla om ”den andliga kampen”. Det är ett svårt ämne. Det finns texter som är svåra att förstå, och vi kanske dessutom har erfarenheter som är svåra att hantera, omkring detta med den andliga kampen. 

Begreppet är dessutom laddat med olika slags tankar beroende på vilken del av kyrkan man växt upp i. I vissa kyrkor har det talats mycket om detta. I andra knappast alls. Så var ska vi börja egentligen?

Jag tänker att vi inte bara borde hoppa rakt in i kriget. Det finns säkert ett och annat vi behöver få koll på först. D.v.s. vi borde nog börja med den stora bilden först, innan vi ger oss in i de svårare texterna. Låt oss börja med frågan: Vad handlar egentligen Bibeln om? Vad är den stora berättelsen?

Fyra människor sitter omkring ett bord; en biolog, en konstnär, en butiksägare och ett barn. På bordet ligger ett äpple. Biologen ser något han kan klassificera. Konstnären ser ett föremål han kan avbilda. Butiksägaren ser en vara han kan sälja. Barnet ser ett mellanmål. 

Vad vi gör med saker beror på hur vi ser på dem, inte sant? 

Inte minst är det sant om vår världsbild. Det sätt vi ser på världen avgör hur vi bedömer vad som är viktigt och möjligt. 

Tre människor sitter omkring ett bord; en ateist, en kvinna som tror på nyandlighet och en kristen. På borden står en jordglob. De ser på samma jord, men ändå olika saker. Ateisten ser en fysisk värld. Han skulle kanske säga att han tror på vetenskapen. Under upplysningstiden växte en ny världsbild fram där man började se på tillvaron som ett slutet universum. Människan och hennes förnuft står i centrum. Ingen Gud bryter in i detta stängda universum. Under inträffar inte. 

Kvinnan som tror på nyandligheten ser någonting annat. Hon ser ”Moder Jord”. För henne är hela tillvaron en obruten levande helhet som genomsyras av en energi som länkar oss samman med kosmos. Men tyvärr har vår relation till vår egen helhet av kropp och själ gått sönder och måste därför nu repareras, med hjälp av ett nytt tänkande och nya metoder. Hennes tro sluttar mot hinduismen, där också allt betraktas som delar i samma odelbara helhet. 

Hon ser alltså en andlig värld, full av andliga guider man kan komma i kontakt med genom olika tekniker.

Vad ser då en kristen? Lyssna, Ps 8: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom? …Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namn över hela jorden!”

För mig som kristen är jorden Guds skapelse. Den vittnar om Gud och den behöver Gud. Den är utsatt för syndens erosion och är därför helt enkelt inte längre vad den en gång var. Men det finns frälsning. Jesus är frälsaren. En dag ska Gud, genom honom, omskapa himmel och jord.

Som kvinnan med nyandligheten tror jag på en andlig dimension där det finns änglar och t.o.m. andliga maktstrukturer och hierarkier. Bibeln varnar mig dock för att öppna upp för allt detta. Den säger att all andlighet inte är god. Där finns änglar till vår hjälp. Men andlighet kan även vara bedräglig och förslavande. Det finns godaänglar och det finns ondaandar. Alltså behöver jag vara vaksam och leva under Guds beskydd i min relation till andevärlden. 

När vi nu ska fundera en stund över den andliga kampen är det denna världsbild eller denna kartbild vi utgår från. Den gör oss till dårar i den västerländska rationalismens ögon. Men vi överklagar den. Kyrkan tror att det finns en Gud och att tillvaron har andliga dimensioner. 

Men vi överklagar också den nyandliga världsbilden. För mig är den farlig. Den som aningslöst öppnar sig för all andlighet riskerar att förslavas. Min hållning inför andligheten bör därför präglas av en nykter vaksamhet, enligt 1 Joh 4:1: ”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.” 

Kyrkans krig

Det andliga är svårt att förstå eftersom det oftast rör sig utanför det vi kan se eller ta på. Att tro på en värld vi inte kan se verkar nästan som en fantasi för oss. Vi kan ana och vi kan uppleva. Det sker på ett intuitivt eller känslomässigt plan. Därför kan vi gå vilse. Och vi kan dessutom föras vilse, om vi följer andra som gått vilse. I allt detta behöver vi både Guds beskydd och ledning för att komma rätt. Bibeln varnar oss många gånger för bedragare och manipulatörer. Särskilt verkar den yttersta tiden präglas av detta, enligt Jesu ord i Matt 24:24: ”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda.” 

Inför alla anspråk på vad Gud sägs säga, behöver jag alltså något fast, något att pröva allt inför. För mig blir svaret på detta min Bibel, Ps 119:89-90: ”Herre, för evigt står ditt ord fast i himlen. I alla tider gäller vad du har sagt.”

Tron på Bibeln är ett beskydd. Jesus prövade frestarens ord i öknen inför Guds ord. Alltså går jag till Bibeln, för att söka ljus omkring detta med den andliga kampen. 

Låt oss lyssna till en av alla texter om detta, Ef 6:10-20: ”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.

Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden. Var därför vakna och håll ut i bön för alla de heliga. Be också för mig, att ordet ges mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt förkunnar evangeliets hemlighet för vilket jag är en ambassadör i bojor. Be att jag talar så öppet och fritt som jag bör.”

Det här är vad Bibeln säger. Den kristna kyrkan ligger i krig mot den del av den andevärld som Bibeln beskriver som ond. Och inte verkar vi komma undan med att läsa detta som bilder, som en liknelse som handlar om att livet är svårt och eländigt eller att vi alla har mycket att kämpa med. Nej, Jesus konfronterar en personligondska, ett ont intellekt, och väver in denna förståelse i sin undervisning, Matt 13:36-39: ”Hans lärjungar kom… fram till honom ochsade: `Förklara liknelsen om ogräset i åkern för oss.´ Han svarade: ”Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. Fienden som sådde det är djävulen. Skörden är tidens slut, och skördemännen är änglar.”

Det här är inte så enkelt för oss. Även om vi har en kristen världsbild är vi inte opåverkade av tiden. Vi är barndöpta i västerländsk upplysningsfilosofi. Att tala om andlighet tänjer redan på våra gränser. Men en ond andlighet, och t.o.m. en personligond andlighet. För en del blir det för mycket. 

Men vi som ändå tänker att vi väl får försöka att tro på det Jesus trodde på om vi nu ska säga att vi tror på Jesus ligger också vi oftast lågt i frågan och talar sällan om detta. 

Fast, då blir det förstås farligt på ett annat sätt. 

Natten den 29 mars 2013 övade två ryska bombplan, och fyra jaktflygplan, en kärnvapenattack på Sverige. 

I vanliga fall skickar då svenska försvaret upp några jaktplan för att markera ”hit men inte längre”, eller ”vi ser er”. Men den här natten hände ingenting. I alla fall inte förrän Nato skickade upp två danskaplan. De svenska gripenplanen stod kvar på marken. Varför? Jo, försvaret hade gett sina piloter ledigt. För… det var ju påsk. Kort sagt signalerade vi inte alls att ”vi ser er” utan att ”vi har ingen aning om att ni är här” eller ”inte hade vi väl kunnat tänka att fienden skulle slå till på en röd dag”.

Så här skriver Petrus, 1 Petr 5:8: ”Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.”

Andlig auktoritet

Lyssna till den här berättelsen, Apg 19:13-16: ”Några kringvandrande judiska andeutdrivare försökte sig också på att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: ”Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar!” Det var sju söner till en viss Skevas, en judisk överstepräst, som gjorde så. Men den onda anden svarade dem: ”Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?” Och mannen med den onda anden kastade sig över dem, övermannade dem alla och misshandlade dem så svårt att de flydde ur huset, nakna och blodiga.”

Här finns åtta män. Sju av dem är söner till ”en viss Skevas”. Den åttonde är Paulus. Han som vet hur man gör… så att… så att om man nu gör som Paulus… ja då får man väl samma resultat som han… eller?

För mig är detta en berättelse om predikanter som tar efter andra utan att förstå vad andlig auktoritet egentligen handlar om. Det kan också vara berättelsen om en kristenhet som i sin väckelselängtan importerar program och idéer från andra länder och tänker att bara vi gör som den församlingen så får vi framgång, bara för att upptäcka att detta att vi lärde oss att göra som den eller den kyrkan, eller bete oss som den eller den predikanten inte alls gav oss andlig auktoritet. Det blev istället mest ett steg framåt och två tillbaka, och med tiden en rätt en slagen kristenhet på reträtt, när det enda som verkligen ger auktoritet är att vi lyder Kristus, Jak 4:7: ”Böj er alltså under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er.” Här är idén med detta. Den kyrka som är under Gud står över ondskan! 

Fem andliga stridsfält

Detta är vårt utgångsläge. Men innan vi läser lite till om det, låt oss bara ta ett flygfoto över landskapet först. Låt mig nämna fem olika stridsfält där kampen utkämpas:

1. I våra egna liv

Där kunde vi ställa frågor som: Hur övervinner vi frestelser? Vad gör vi åt vårt högmod och med vår stolthet? Hur sköter vi våra familjer? Hur lever jag i förlåtelse? Hur övervinner jag modlöshet?

2. För det andra kan vi tala om den andliga kampen som en direktkonfrontation med onda makter i andra människors liv. 

Den här sidan av den andliga kampen ser vi ofta i Jesu tjänst. I sin programförklaring i Luk 4 säger Jesus bland annat att han kommit för att ge de förtryckta frihet. Jesus befriade människor från onda andar. 

Det här är en sida av att tjäna Gud vi nog inte ska kasta oss in i utan kunskap eller förståelse. Men vi kan inte heller rationalisera bort den. Det är också ett av många områden där kyrkan är kallad att tjäna Gud. Och någonstans är det väl också ett faktum att det finns människor som aldrig kommer att bli fria om de inte får möta en kristen som förstår vad den här tjänsten handlar om på ett klokt och gott sätt, och som därför kan be för dem. Varifrån ska annars den bundne få hjälp?

3. Ett tredje stridsfält är hur den andliga kampen möter oss i världen, i krigen och orättvisorna, i flyktingströmmar och i förtrycket, 1 Joh 5:18-19: ”Vi vet att ingen som är född av Gud syndar. Han som är född av Gud bevarar honom så att den onde inte kan röra honom. Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld.”

Detta är ett vansinneskrig. Vi kan se det i varje nyhetssändning. Världen är i den ondes våld. Men, för det måste vi ju också få läsa, han som har hela världen i sitt våld kan inte ens röra vid den som Gud har i sin hand.

4. Det fjärde stridsfältet är faktiskt ett vi inteska gå ut på, men ibland förvirrar oss ut på, Ef 6:12: ”Vi kämpar intemot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna.” Det betyder att det inte är människor som är våra fiender. När vi börjar strida mot människor befinner vi oss alltså på fel stridsfält och utkämpar fel strid. Och detta är Satan så bra på. För att slippa strida mot oss får han oss att strida mot varandra. Vissa församlingar blir små inbördeskrig. Vi kämpar fel kamp mot fel fiende på fel stridsfält. Och där finns inget att vinna.

5. Det femte stridsfältet är så som vi möter kampen i kyrkan. Det är kampen mot oförsonlighet och stridigheter. Det är kampen mot förföljelse och motstånd. Och det är den goda kampen, d.v.s. den som handlar om den kamp vi måste ta som kyrka för att fullborda missionsbefallningen.

Tillbaks till utgångspunkten

Paulus skriver till kyrkan i Efesos att vi har en kamp att utkämpa ”mot makterna… i himlarymderna”. Det där med himlarymderna eller himlen är ett återkommande begrepp i Efesierbrevet. Som t.ex. här, Ef 1:3: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen!” Liksom här, Ef 2:6: ”Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus.” 

Låt oss se till att vi kommer in från rätt håll i den här striden. Vi är inte här för att vinna den. Den är redan vunnen. Låt oss ha det klart för oss. Jesus har redan vunnit! Jesus han har redan välsignat oss med Himlens alla välsignelser. Jesus har redan satt oss med sig själv på tronplatsen i Himlen. Och det är alltså där denna strid nu pågår, och kommer att fortgå fram till dess Jesus en gång för alla gör slut på den. Men den handlar inte längre om vem som ska vinna. Det är fullbordat!

Det är därför Paulus skriver så här, och lyssna nu noga till vad han skriver, 2 Kor 2:11: ”Och när jag har förlåtit, om jag nu har haft något att förlåta, har jag gjort det för er skull och inför Kristus, för att inte Satan skulle få övertaget över oss. Vad han har för avsikter vet vi ju.”

Tycker du att jag förstår det här rätt? Utgångsläget i den andliga kampen är att Guds församling har övertaget. Men om vi blir oförsonliga har vi lämnat Försonaren, och då kan det hända att ondskan får övertaget. Men återigen, den kyrka som böjt sig för Jesus har övertaget. Den kyrka som är under Gud står över ondskan!

Jag stannar upp och drar några slutsatser, så här långt. Bibeln talar om en personlig ond makt, och t.o.m. om en maktstruktur. Denna ondska vill stjäla, slakta och förgöra, d.v.s. förstöra det vackra Gud gjort och gör. Framförallt vill den skilja människan från Gud. 

Hur känner man igen en andlig attack?

Här är nästa fråga: Hur känner man igen en ”andlig attack”, d.v.s. en konfrontation med onda andar?

Jag skriver ner några svar från min egen erfarenhet. Du kan komplettera med dina egna.

Först, saker som ibland verkar helt slumpartade, teknikstrul, en liten familjekonflikt, sådant som tar fokus och dränerar vår kraft kan ibland nästan slå ut oss på ett andligt plan. 

Jag menar inte att du ska se onda andar bakom allt. Så tänker jag inte alls. Men ibland är sådana irritationsmoment ett effektivt sätt att få oss att börja ägna oss åt fel saker, och det är inte så dumt att ha det i åtanke.

För det andra, i intensiva skeden, där Guds rike har framgång kan vi förvänta oss en intensifiering i den andliga kampen. Ofta tar sig detta i uttryck av att det uppstår konflikter i församlingen, som t.ex. i Apg 6:1: ”Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen.”

Detta är så typiskt. Mitt i väckelsen kan människor bli oense om vem som ska stå först i en matkö!

En tredje notering: Den andliga kampen står ofta i vår tankevärld och påverkar vår sinnesstämning. Det ser rent av ut som en tanke detta att Jesus dog på en plats som hette ”Skallen”, och att en av detaljerna i den andliga vapenrustningen i Ef 6 är en hjälm, ”frälsningens hjälm”. 

Jag skulle säga: Var särskilt uppmärksam på när modlösheten slår mot kyrkans ledarskap, Esra 4:4: ”Men folket i landet fick judarna att tappa modet och avskräckte dem från att bygga vidare.” Modlöshet är förlamande.

Det visste tydligen Timoteus. Kanske var det modlöshet som fått nådegåvan i hans liv att slockna när Paulus måste skriva, 2 Tim 1:7: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.”

Jag tror att modlöshet, djup och tung modlöshet, ofta är en indikation på en andlig attack, och behöver motas av att vi ber om den helige Ande över våra liv.

Jag tänker också att man kan fundera extra över situationer där man ständigt får agera brandkår. Man släcker en eld i ett hörn av kyrkan och genast börjar det brinna någon annanstans. Man löser en konflikt och genast uppstår en annan. Det är som att kaosmakter släppts loss och river sönder människors liv, och lamslår vårt utåtriktade arbete. Jag tror att sådana situationer ibland har en andlig dimension i sig. Kaos och disharmoni, som dessutom ofta krokar arm med stolthet och ibland även maktmissbruk.

En sista notering handlar om alla rykten. Rykten, skvaller och missförstånd. Saker och ting som blir förvridna. Detta var ormens strategi för att få människan på fall. Först ”skulle Gud ha sagt” och sedan en förvridning av vad Gud sagt. 

Eller som Paulus skriver till kyrkan i Thessalonike, 2 Thess 2:2: ”Låt er inte skrämmas av någon ande eller av något ord eller brev som påståskomma från oss och som säger att Herrens dag är här.” 

Det påståsatt Paulus har sagt eller skrivit någonting. Dessa påståenden har skapat motsättningar i församlingen. 

När det blir halt i kommunikationen. När orden glider. När sanningen blir relativ. Allt sådant får mig att tänka till lite extra. För visst är det ormens natur att alltid slingra sig.

Vad gör vi åt detta?

Så hur ska vi då hantera allt detta? Jag tänker att det är lite med demoner som med bakterier. Vi ser dem inte, men vi påverkas av dem. Man ska inte jaga bakterier. Det kallas hypokondri eller bacillskräck. Och jag tror verkligen att man kan drabbas av andlig hypokondri och börja jaga onda andar överallt, eller bli rädd för allt. Hur som helst, om du lever rent och klokt behöver du inte vara så rädd för baciller. På samma sätt här. Om du lever rent och klokt, i Jesu närhet, har du ingenting att vara rädd för. 

Det står ingenstans att du ska vara rädd för den onda andligheten. Men det står att du ska vara medveten om den. 

Oftast räcker det med att be om beskydd, att bekänna sin synd och att leva under Jesu herravälde. Det är så att säga din dagliga andliga hygien, lika självklar som tvålen och tandborsten. 

”Men ibland kallar Gud oss till en tydligare `konfrontation´ i vårt sätt att be. Ett generellt råd är att i sådana lägen ägna mer tid åt att `binda´ fienden än att `angripa´ honom. Alltså: likt Jesus kan vi visserligen ibland behöva säga: `Gå din väg, Satan´ (se Matt 4:10), men för det mesta är det ännu mer naturligt att be: `Vi binder otro/förvirring/lögn (etc) i Jesu namn´.” (Olof Edsinger, SEA´s ledare, nyreformation.se)

I församlingsarbetet

Hur hanterar vi då den andliga kampen i relation till kyrkan och i relation till kyrkans uppgift i den här världen?

Vårt huvudansvar är att fullborda missionsbefallningen, d.v.s. att gå ut i hela världen, göra alla folk till lärjungar och att lära människor att leva med och för Jesus. 

Det gör vi förstås genom att fortsätta att undervisa Guds ord, enkelt och oförfalskat. 

Man skulle kunna säga att den första andliga striden i mänsklighetens historia stod just omkring Guds ord, ”Skulle Gud ha sagt?” När Jesus frestas i öknen står kampen återigen omkring vad Gud har sagt. Och hela vägen in i Uppenbarelseboken fortsätter denna kamp omkring Guds ord. Vi uppmanas därför i Judas brev att ”fortsätta kämpa för den tro som en gång för allahar överlämnats åt de heliga.” 

Jag tror verkligen att en sund och allsidig förkunnelse är andlig krigföring i sin mest grundläggande form. Det händer någonting i den andliga världen när Guds ord predikas. 

Dessutom tycker jag mycket om att bara läsa ut bibelstycken när jag upplever att det andliga trycket är påtagligt. Inte minst från Psaltaren som innehåller fantastiska proklamationer eller från Uppenbarelsebokens lovsånger och bekännelser. 

Så klart är också bönen ett viktigt inslag i vårt sätt att kämpa den goda kampen. Jesus får frågan varför lärjungarna misslyckats med att driva ut en ond ande och svarar i Mark 9:29: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön”. Det finns alltså sådant som bara kan förändras om vi börjar be. Det finns situationer som bara kan lösas genom bön.

Jag tror även att tillbedjan försvagar ondskan. Det är inte därför vi tillber, för då tillber vi inte alls. Vi tillber Jesus för att vi älskar honom. Men när vi gör det försvagas ondskan. Låt mig ge dig två exempel. Först, 1 Sam 16:23. Saul plågades av en ond ande. Då spelade lovsångernas David på sin harpa och anden försvagades, ”När så anden från Gud kom över Saul brukade David ta harpan och spela. Då fick Saul lindring och blev bättre, och den onda anden lämnade honom.”

Det andra exemplet har jag funderat mycket över. Jag besökte ett kloster i Egypten tillsammans med ett antal pastorer. I klostret fanns ett andaktsrum. I andaktsrummet fanns en liten hage, nästan som en barnhage, med ett knähögt staket omkring. 

Vi undrade vad det användes till och fick ett märkligt svar. Det visade sig att den muslimska befolkningen inte så sällan tog människor som var bundna av onda andar till klostret för att munkarna skulle be för dem. – Då sätter vi dem här, sa vår guide. Vi sätter dem här mitt i bön och tillbedjan. Efter ett tag är anden så försvagad att det går ganska enkelt att bara visa bort den. 

Jag hade just fått en fantastisk lektion i andlig närkamp och tänker att om vi tillber Jesus och skapar en atmosfär av bön och förkunnelse och syskonkärlek kommer många andar bli så försvagade att de helt enkelt inte klarar av att vara i närheten av den levande Jesus. När Jesus befriar en demonbesatt man utanför staden Gerasa (Mark 5) säger den onda anden till Jesus: ”Plåga mig inte!” Det är med andra ord direkt plågsamt för onda andar att vara där Jesus är. 

Byggd på försoningen av Försonaren

Att förkunna Guds ord, att be, att fasta och att tillbe är en del av den andliga kampen. Det sker någonting i den andliga världen när Guds ord proklameras och när kyrkan ber. 

En sak till. En viktig del av den andliga kampen är att göra vad vi kan för att kyrkan ska leva i försoning, Ef 4:26-27: ”Grips ni av vrede, synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle.” 

Oförsonlighet och förbittring ger djävulen ett tillfälle, d.v.s. ett tillfälle att slå ut oss. 

Kyrkan är byggd på försoningen och av Försonaren. Oförsonligheten gör henne till något annat. Alltså ska vi vara rädda om kyrkans enhet och om goda relationer. 

Och när vi misslyckas och gemenskapen går sönder behöver vi alltså visa församlingen tillbaka på den utstakade vägen mot upprättelse, Jak 4:7-10: ”Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly från er. Närma er Gud, så ska han närma sig er. Rena era händer, ni syndare, och rena era hjärtan, ni splittrade. Klaga, sörj och gråt! Vänd ert skratt i sorg och er glädje i bedrövelse. Ödmjuka er inför Herren, så ska han upphöja er.”

Släpp elefanten fri!

Jag ska avsluta mitt föredrag där jag började det, nämligen med den ledsna elefanten som står bunden vid en liten pinne i marken. Vem som helst, utom elefanten själv, förstår att om han bara ville kunde han slita upp pinnen och gå sin väg. 

Visste du att elefanten är ett av de få djur som kan känna igen sig själv i en spegelbild. Jag kan inte låta bli att tänka att om den stackaren bara fått se sig själv där han stod, i en bättre spegel, skulle han se hur stor han blivit, och hur små hans plågoandar är och göra sig fri.

”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?” frågar Paulus i 1 Kor 3:16. 

Jag tänker ibland att kyrkan blivit så bunden och uppgiven. Hennes kraft och auktoritet är egentligen oerhörd. En kvinna som ägnat sig åt magi och ockultism kom till tro. Hon påstod att hon tidigare kunnat se den andliga kraft som omgav olika människor. Hon var stolt över sin egen. Men hon förundrades alltid över två saker. Det första var att hon, varje gång hon mötte en kristen, kunde se att hans eller hennes kraft var mycketstörre än hennes egen. Det andra var att de nästan aldrig använde sig av den. Kom ihåg Jesu ord: – Jag (ska) bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. 

Den stora befrielsen, eller återupptäckandet av kyrkans andliga auktoritet, ligger inte i tekniker eller i att du höjer rösten eller i att du använder särskilda ord. Allt du behöver är redan ditt. Guds Ande har kommit in i ditt liv. Dina föräldrar gav dig fysiskt liv, men de kunde inte ge dig evigt liv. Det kunde Gud! När du blev frälst blev du ”född på nytt”. Du blev Guds barn, inte bara i bildlig mening utan bokstavligen. Guds liv blev en del av ditt liv. 

Och du blev rättfärdiggjord, vilket betyder att Gud ser på dig som om du aldrig har syndat eller aldrig kommer att synda. D.v.s. det är inte så att Gud blundar för dina problem eller låtsas att du är någon annan, men han ser dig genom Jesus och genom det Jesus gjort för dig och med dig. 

Dessutom har Gud upprättat din auktoritet. Människan skapades för att regera, 1 Mos 1:26: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’” 

Så var det tänkt. Så blev det skapat. Men allt gick förlorat. I syndafallet föll kronan från människans huvud och efter det kallar Jesus istället Satan för ”denna världens härskare”. 

Men Jesus besegrar ondskan och upprättar människan. I frälsningen återställer han därför ordningen, auktoritetsordningen. Han sätter sig själv på Faders högra, och enligt Ef 1:6 sitter även vi där, med honom. D.v.s. ordningen är återställd. 

Så här beskrivs detta upprättande, som på ett sätt är just den stora bilden i Bibeln, d.v.s. dramat om mänsklighetens upprättelse. Ef 2:1-6: ”Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus — av nåd är ni frälsta — och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.”

Så här tänker jag: Det farligaste som kunde hända för ondskan i den här världen är om kyrkan började inse vem hon tror på och vad den tron har gjort henne till. 

Den stora elefanten med sin bundna kraft som sorgset gör sina konster för lite godis, bunden vid en skampåle, av vanmakt och lögn. Nej, inte får det vara bilden av Jesu kyrka. Jesus har betalat ett så högt pris för hennes frihet. Jesus har gjort ett så fantastiskt arbete för att upprätta hennes auktoritet. 

Det finns en bön i Bibeln. Jag brukar be den för kyrkan. Så här ber Paulus i Ef 1, (SFB15): ”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Far, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam. Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”