När blir det som vanligt igen?

Eller: Hur kommer ”vanligt” att se ut efter corona?

. . .

När morgondagen är en främling

De senaste veckorna har jag arbetet framåt, på väg mot nästa uppdrag, försökt lösa problem efter problem… och i den processen nästan utvecklat ett slags tunnelseende. Med andra ord har jag skrivit mycket och läst lite. Alldeles för lite. Och det jag ändå läst har mest bestått av nyheter. Mycket information. Lite reflektion.

Jag antar att det samma gäller många av oss. Jag upptäckte det tidigt i den pågående krisen. Folk körde bil annorlunda. Jag behövde hålla större distans till andra trafikanter. Tunnelseendet, hjärnans processorer som går varma, en högre stressnivå… två kollisioner på några kilometer med långa bilköer som resultat och jag förstod vinken. Vi behöver ge varandra mer utrymme än vanligt för att det här ska fungera.

Men något har jag läst. Något av det som fått mig att tänka till lite extra var, lite oväntat, en artikel i tidningen Resumé; en tidning inriktad på nyheter inom medie- och marknadskommunikationsbranschen. 

Det var rubriken som fångade upp mig: ”Därför kommer livet aldrig bli normalt igen”. Artikeln var väl i första hand riktad till företagare för att hjälpa dem att börja tänka på livet efter krisen, men innehöll också ett och annat för en pastor. 

Författaren, varumärkesstrategen Håkan Olofsson, skriver, ödesmättat men också vackert på något sätt att ”Det enda vi vet är att morgondagen är en främling”.

Jag citerar ett stycke: ”Tiden kan bara gå framåt. Och varje ny dag sparkar sönder sandslottet från i går. Du kan kalla det utveckling, avveckling eller vad du vill – vad som sker, sker. 

Exempelvis; den 6 januari 1912 presenterade Alfred Wegener, meteorolog och polarforskare, sin teori om kontinentalsocklar och deras rörelser. Han menade att marken vi står på – världsalltet, ja urberget och fundamentet, egentligen består av teutoniska plattor som ständigt skaver mot varandra. När spänningen mellan dessa blir för stor sker ett jordskalv, för att liksom korrigera obalansen. Härpå följer svallvågor, lerskred och allmän ödeläggelse. Poängen är att när allt stillat sig har plattorna skiftat läge. Världen är annorlunda.”

. . .

Vi börjar redan bli trötta. Tröttheten är kollektiv. Efter några veckor i berg och dal banan, besked, nya besked och kontraorder, blir vi sakta allt mer utmattade; eller kanske uttråkade av ofrivillig isolering och karantän. Utanför sjunger vårens fåglar och undrar var vi tagit vägen. På andra sidan fönstret undrar vi hur länge det här ska hålla på? Blir allt som det ska i maj? Vad händer med sommaren? Är det över då? Experter talar om ännu en våg nästa år. Influensaepidemier är som bumeranger. De återkommer ungefär vid samma tid varje år. Det får inte vara sant tänker vi och rätar på oss i tevesoffan. Vi vill ha tillbaka våra gamla liv igen. Vi vill att det ska bli som förr. Men kommer det verkligen att hända?

. . .

Maktbalans

I tisdagens nummer av Dagens Industri tänker både utrikesminister Ann Linde och Carl Bildt omkring situationen. Poängen är att coronakrisen omkullkastar balansen. Jag citerar: ”Samtidigt som världen brottas med en djup ekonomisk kris pågår nu en global maktkamp, där Kina försöker flytta fram sina positioner. Både utrikesminister Ann Linde och den tidigare utrikesministern Carl Bildt tror att USA:s ställning i världen kommer att försvagas.” 

För den som vill ha en djupare analys av detta finns en intressant artikel i tidningen Foreign Affairs, en amerikansk tidning om internationella relationer. Artikeln, från den 18 mars, har rubriken ”The Coronavirus Could Reshape Global Order”. Du får hålla till godo med enkel översättning, men läs gärna artikeln i sin helhet.

”När Washington vacklar rör sig Peking snabbt och skickligt för att dra fördel av den öppning som skapats av amerikanska misstag och fylla vakuumet för att positionera sig som den globala ledaren inom pandemisk bekämpning.  Regimen arbetar för att visa sitt eget system, ge materiellt stöd till andra länder och till och med organisera andra regeringar.  Kinas rörelse är mycket svår att överdriva. (…)

Peking förstår att om det betraktas som ledande, och Washington ses som oförmöget eller ovillig att göra det, kan denna uppfattning grundläggande förändra USA: s position i global politik och tävlingen om ledarskap under det tjugoförsta århundradet.”

. . .

Utvecklingen förstärks av att vi är beroende av leveranser från Kina när det gäller så väl skyddsdräkter, respiratorer som nödvändiga ingredienser för framställning av antibiotika. 

Dessutom har USA varit en oerhört viktig aktör i bekämpandet av sjukdomsutbrott globalt de senaste åren, som t.ex. 2014-15 vid det senaste ebolautbrottet, då USA visade ledarskap, samlade ett dussintal länder och ledde en koalition för att motverka spridningen. 

Nu sker inte detta. Inte heller EU gensvarade på Italiens tidiga rop om hjälp. Då åtog sig istället Kina att skicka 1 000 ventilatorer, två miljoner masker, 100 000 andningsskydd, 20 000 skyddsdräkter och 50 000 testsatser.

Jag kommer tillbaka Håkan Olofssons ord om kontinentalplattornas rörelse: ”När spänningen mellan dessa blir för stor sker ett jordskalv, för att liksom korrigera obalansen. Härpå följer svallvågor, lerskred och allmän ödeläggelse. Poängen är att när allt stillat sig har plattorna skiftat läge. Världen är annorlunda.”

. . .

Den nyktra tron

Nej, detta är inte en tid för fruktan. En sak vet vi med all säkerhet. Vad som än händer är Gud Gud. Och vad som än händer är Jesus hos oss och för oss. Men detta är en tid för nykter bön.

1 Thess 5:8: ”Men vi som tillhör dagen ska vara nyktra, iförda tron och kärleken som rustning och hoppet om frälsning som hjälm.”

1 Petr 4:7: ”Slutet på allting är nära. Var därför kloka och nyktra så att ni kan be.”

Låt oss samla ihop det här. Den nyktra tron är klarsynt och klok. Den nyktra tron är trygg i Gud. Den nyktra tron leder inte till alarmism och panik, utan till kärlek och hopp. Den nyktra tron vill gärna be.

De ovanstående analyserna från kloka tänkare och samhällsanalytiker tar mig till Jesu ord i Matt 7:24-27. Jesus visar oss hur snabbt sakernas tillstånd kan förändras och vad kriser kan avslöja. Hans undervisning handlar om att bygga sitt liv på Guds ord och inte på lösan sand: ”Regnet öste ner, floden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman.” Kort sagt: Det spelar ingen roll vad vi bygger, hur vi bygger eller vad vi bygger av om det vi bygger på inte håller. Krisen är en besiktningsman. Krisen avslöjar de dolda felen. Krisen förändrar världen.

. . .

När blir det som vanligt igen? Och hur kommer ”som vanligt” att bli när krisen är över? 

Jag har förstås inte svaren på detta, men jag funderar mycket över frågorna.

Kanske gör krisen världen kallare, mer protektionistisk och nationalistiskt. Kanske kommer vissa maktmänniskor att falla och den politiska kartan att ritas om. 

Det är skakande att se hur snabbt mycket redan skett. Vi som läser Bibeln och försöker förstå de svåra texterna om framtida prövningar tycker oss kanske också ana en möjlig framtida utveckling där krisen gör människan mindre kräsen och därmed mer öppen och okritisk inför den som säger sig ha en lösning. Desperationen gör oss närsynta. Den utvecklingen är skrämmande.

Men jag kan också se en annan möjlig utveckling; en jag ber om. Kanske ska krisen avslöja sekulariseringens tomhet när slukhålen öppnar sig under oss. Kanske ska kristna människor söka sig nära Gud. Kanske ska deras vänner se vad det betyder för dem. Kanske ska de som en gång lämnade kyrkan söka sig tillbaka när det blir uppenbart hur snabbt Mammon svek. Kanske ska många, mitt i oron, finna frid med Gud och sig själv.

Kanske ska vi också upptäcka varandra på ett nytt sätt, nu när vi ofrivilligt isoleras från varandra. Den digitala utvecklingen har lett till att inte minst unga människor i allt högre grad valt att sitta hemma framför sin skärm istället för att mötas. Kanske ska vi upptäcka nu, nu när vi inte längre har samma tillgång till varandra som förr, hur fint det är att få mötas. 

Jag ber att krisen snart ska vara över.

Jag ber att vi ska bli bevarade och att så få som möjligt ska behöva dö.

Jag ber för våra politiker, våra myndigheter och inte minst för all sjukvårdspersonal.

Men jag ber inte att det ska bli som förr igen. För ”förr” var inte alltid så bra. Jag ber att Gud ska träda fram, mitt i detta kaos, som när Jesus kom gående på vattnet mitt i stormen till de omskakade och rädda lärjungarna. 

. . .

En inbjudan från Gud

En bibelvers lyser som en fyr för mig när jag öppnar min Bibel. Om vi ska bli bevarade undan en negativ utveckling och istället få uppleva väckelse och nytt liv, behöver vi lyssna till dessa ord, Matt 6:6: ”… när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Far som är i det fördolda. Då ska din Far, som ser i det fördolda, belöna dig.”

Jag tror verkligen att det som avgör vart vi hamnar till slut, d.v.s. vad som blir vårt nya normala, kommer att avgöras av hur vi gensvarar på den här bibelversen. Kommer vi verkligen att gå in i våra kammare och ropa till Gud i vår ensamhet eller inte? Jag vill tro att vi kommer att göra det, för då säger Jesus också, Luk 18:7: ”Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Han lyssnar tålmodigt till dem”

. . .

Det finns en tvist i berättelsen om hur Jesus kommer till lärjungarna, gående genom stormen på Genesarets sjö. Lärjungarna är trötta. De är förvirrade. De är övertygade om att det är ute med dem. Men med Jesus i båten förändras allt, Matt 14:32-33: ”De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: ’Du är verkligen Guds Son!´”

Det fanns någonting lärjungarna förstod i stormen som de inte förstått i stiltjen. Mitt i krisen kommer Jesus till dem, och de ser honom som aldrig förr. Det är där, i snålblåsten och i de höga vågorna de ser och bekänner att Jesus är Guds son.

Jag tror att vi kan få vara med om det! Om vi söker Jesus ska han komma till oss. Mitt i stormen, mitt i oron, mitt i osäkerheten och frågorna, ska vi få se honom som vi aldrig förr sett honom, om vi ber honom komma till oss. Jes 58:9:  ”Då ska Herren svara när du åkallar honom. När du ropar, ska han säga: ´Här är jag.´”

. . .

Låt oss göra det! Låt oss gå in i kammaren. Låt oss lyssna till Guds inbjudan till en ännu närmare relation och till en ännu varmare innerlighet. Låt oss be för varandra och låt oss ropa till Gud för en skakad värld. Låt oss be om beskydd mot mörka krafter och låt oss be om allt som leder till läkedom, nåd och en bättre framtid. 

”Det enda vi vet är att morgondagen är en främling”, skrev Håkan Olofsson. Hans ord är vemodigt poetiska. Men de behöver inte vara sanna. I alla fall inte helt sanna. Aposteln Paulus beskriver en annan syn på morgondagen, Rom 31:11: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.”

. . .

Med en bön om Guds välsignelse över oss alla.

Micael Nilsson