Ett litet virus har gjort oss alla till nybörjare

Vad händer med oss bakom skärmen?

. . .

Jag ser in i kameralinsen där jag står ensam i rummet tidig tisdag morgon. Dagens uppgift är att spela in ett bibelstudium som ska sändas nästa dag. Det är en märklig process. Först måste man studera och be, våndas och glädjas, för att till slut formulera sig. Så långt är allt som vanligt. Den rutinen känner alla predikanter till. Den har alla förkunnare gått igenom så länge kyrkan funnits. Först den längre förberedelsen. Den som handlar om att själv växa och utvecklas, liksom om studiet, kunskapsinhämtandet, formulerandet av den egna trosbekännelsen och om själva kärnan av allt, där allt blir personligt och naket, d.v.s. om gudsrelationen. Och därefter det mer omedelbara, den konkreta förberedelsen inför en samling. 

Jag har lärt mig att älska detta. Det förberedandet har blivit en del av mitt liv. Det är så jag lever. Efter snart 35 år som pastor vet jag inget annat. Så långt allt väl. 

Därefter ska tankar från ett papper, och förhoppningsvis från ett hjärta, förmedlas till andra. I vanliga fall går det till så att man möts i en möteslokal, är tillsammans, tillber Gud, delar tro och tvivel och frågor och upptäckter. I möteslokalen finns oftast en talarstol. Där ställer man en talare. Därefter är det bara att tala. Efteråt möts man ansikte mot ansikte. Kanske får man då en och annan fråga eller rent av ett inspel från någon annan på dagens ämne. Det berikar. Ibland leder samtalet dessutom till en bönestund. Det är särskilt fint.

Men nu är det annorlunda. Jag står i mitt vardagsrum och stirrar in i ett tomt kameraöga, in i en kall cyklop som vare sig håller med eller säger emot. 

Jag kommer av mig. Många gånger. Börjar om… och om… och om igen. Till slut får det duga. Det blir inte bättre än så här. Jag ser igenom resultatet och suckar tungt. Budskapet i hjärtat, det jag brann för så intensivt för några timmar sedan, känns nu helt söndertuggat. Och jag är trött på min egen röst…

Ett litet coronavirus har gjort oss alla till nybörjare. Alla års erfarenhet och rutin blir till aska. Nu måste vi, i alla fall till viss del, lära om och lära nytt. Det är kämpigt för självförtroendet, men bra för ödmjukheten. 

. . .

Vad händer bakom skärmen?

Jag kommer inte ifrån frågan. Den gnager som oro inom mig. Vad händer med oss bakom skärmen? Vad gör krisen med oss? Vad förändrar den? Hur kommer våra liv att se ut när detta är över? Gör krisen oss mer generösa eller mer självupptagna? Gör krisen att vi ber mer eller mindre? Blir vi allt mer vakna eller allt mer sömniga? Kommer vi närmre Gud eller dras vi sakta men säkert bort med strömmen?

Och vad händer med alla dessa gudstjänster? Hur tar vi emot dem?

. . .

Jag ska vara ärlig. Jag märker direkt att jag tenderar att bli rätt kritiskt till det jag ser. Jag får arbeta aktivt mot en tendens i mitt liv att bli tevekritiker snarare än gudstjänstbesökare. För vi är ju trots allt vana att det vi ser på teveskärmen är av ganska god kvalité, i alla fall produktionstekniskt. Så… jag slår mig ner och hittar in i någon församlings digitala kyrkorum. Jag behöver möta Gud. Det är därför jag sitter där. Men snart konstaterar jag att sändningens kvalité har mycket att önska. Ljussättningen… ljudet… fungerar verkligen en halvtimmes lovsång i en webbsändning… predikanten är tydligen lika ovan situationen som jag, flackar med blicken och ser osäker ut… Snart sitter jag där och recenserar snarare än tillber. Fast jag ju inte ville det. 

. . .

Eftersom dessa webbsändningar är vårt redskap just nu tackar jag Gud för att vi ändå har dem. Men ibland undrar jag vad de gör med oss, på längre sikt. Kanske måste jag medvetandegöra mig om risken och se upp så att jag inte blir en konsument, som allt mer oengagerat snabbspolar förbi de partier jag inte är intresserad av eller zappar vidare in i nästa kyrka för att se om det inte är roligare någon annanstans. För hamnar jag där, i konsumtion och recension men ganska lite av funktion, riskerar jag att avtrubbas bakom min skärm, avskärmad från mina vänner av kött och blod.

. . .

Vad prövningen gör med oss

Jag tänker vidare omkring några ord från Petrus, 1 Petr 1:6-7: ”Var därför glada, även om ni nu en liten tid måste utstå olika prövningar. Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig.”

Säga vad man vill om denna tid, men en prövning är den. Och i prövningen prövas, menar Petrus, vad som är guld och inte i mitt liv. Jag tror att vi, så här några veckor in i denna unika prövning, ännu med en oviss framtid, måste ställa oss frågan: Hur kan det vi nu upplever ta fram det som är äkta i våra liv, d.v.s. guldet i oss?

Mycket förändras dessa dagar. Men allt förändras inte. Inte alls. Den grundläggande kampen mellan ont och gott består. Den klassiska kristna kampen mot ”köttet, världen och djävulen” är den samma. Den kampen har kyrkan levt i sedan den dag den föddes. I tider av framgång och i tider av motgång, i tider av frihet och i tider av förföljelse, har trons folk fått lära sig att kämpa ”trons goda kamp”. 

. . .

Motströms

Det är lätt att somna in. Det är lätt att passiviseras. Det är lätt att sakta dras bort från Gud, från sina ideal, från det man en gång ville så hett, och sakta, nästan omärkligt men likväl obevekligt, vaggas till sömns. Det är därför hebreerbrevets författare skriver, Hebr 2:1: ”Därför måste vi så mycket mer ta vara på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen.” För strömmen i den här världen går inte mot utan bort från Gud, Jes 53:6: ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg.”

Jag tänker ibland att en kristen människa är som en lax. Laxen är en fri fisk. Den är skapad för att kunna gå mot strömmen. Den är ett underverk i sig. Laxarna vandrar längs älvar och tvärs över världshaven. Vilda laxar förflyttar sig i genomsnitt 5 till 30 km varje dag.  När vi stänger in dem i tråg och dammar i stora odlingar blir de passiva och därför sjuka. Laxen behöver gå mot strömmen för att hålla sig frisk.

. . .

Det är bedrägligt. Vi kämpar en livslång kamp med vår bekvämlighet. Det är lätt att slå sig till ro och börja driva med strömmen.  Väl medveten om dessa underströmmar bort från Gud och sin egen benägenhet att slå sig till ro fortsätter brevförfattaren i Hebreerbrevet, Hebr 10:36: ”Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat.” 

Och varifrån ska vi då få denna uthållighet? 

Brevet fortsätter, Hebr 12:1-3: ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet.”

Dessa ord är angelägna för oss just nu. De har varit angelägna förr också, många, många gånger. Och nu söker de upp oss på nytt, i den tid och i den prövning vi måste gå igenom. 

. . .

Det är lätt att somna till bakom skärmen. Det är lätt att avskärmas, isoleras i sin ensamhet, tappa sina referensramar och gå vilse. Är vi inte uppmärksamma på det kommer krisen att omskola oss till gudstjänstkonsumenter eller recensenter. Och vad är då kvar av vårt lärjungaskap när hösten kommer? Men det kan också ske att denna prövning blir som en vaskpanna i Guds händer där Gud får vaska bort grus och fram guld. 

Vad kommer att vara kvar i höst, undrar jag när jag grubblar som mest? När trons folk får krypa ut ur sina vinteriden igen och mötas fritt – Gud give att det blir så – vem kommer då att gå till kyrkan? En vän påminde mig dock, mitt i alla dessa grubblerier, om hur det var i Kina. Pastorerna fängslades och kyrkorna stängdes ner. I sin isolering våndades dessa ledare. Skulle allt vara borta den dag de kom ut? Så mal tvivlet alla ensamma dagar. Men den dag de fick lämna sina celler visade det sig att kyrkan inte bara överlevt. Den hade drabbats av väckelse och växt… mycket.

. . . 

Kan ”coronatid” bli väckelsetid?

Är det möjligt för oss att uppleva väckelse idag? Kan coronatider bli väckelsetider? 

Jag tänker att det vore naivt att tro att detta skulle ske av sig själv; att människor av sig själva skulle komma till insikt och börja söka Gud i sina hem. Kris och desperation gör oss inte nödvändigtvis öppna. Men om vi söker oss nära Gud, så nära Gud att det märks, kanske vi kommer att få en ny förståelse av den här bibelversen, 1 Petr 3:15: ”Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.”

Om du har ett hopp mitt i hopplösheten kommer det att märkas. Om Jesus är ditt liv kommer många att se det och kanske t.o.m. be dig ”förklara det hopp” du har. Ja, vem vet vad som kan hända om denna unika prövning tas emot som en unik möjlighet istället; som en unik möjlighet för många att söka Gud som aldrig förr. Kanske ska då guldet glimma i mörkret och väcka mångas längtan.

Ska allt detta ske behöver vi lyssna till dessa ord: ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” 

Hebreerbrevets författare visar en väg ut ur depression och desperation och in i en gudsnärvaro som kan förändra allt. Allt!

. . .

1) Vi är omgivna av en sky av vittnen. Vi är inte de första människorna på jorden. Många har gått före oss. Troende… vanliga…. ibland svaga och ibland starka människor har sökt Gud. Deras vittnesbörd är att Gud håller. Tron bär. Tron bär över de största djup och genom det mörkaste mörker. Guds trofasthet håller testet. Dessa ”vittnen” – ett vittne är någon som varit med om något och som därför kan berätta om det – ropar genom tid och rum: – Ge inte upp! Det finns en Gud. Du är snart igenom. Det finns hopp.

. . .

2) Låt oss lägga bort det som tynger. Låt oss bekänna vår synd och avbörda oss all skuld. Låt oss ta vår oro, våra grubblerier, vår ängslan och våra farhågor till Gud. Låt oss befrias och lyftas av nåden. 

. . .

3) Låt oss ha blicken fäst på Jesus. Låt oss inte flacka med blicken. Låt oss fixera den vid vår bäste vän; vid den Uppståndne, vid den Allsmäktige och Ständigt Närvarande Frälsaren. Låt oss se på honom, kasta oss på honom när vi inte orkar mer, kasta oss ner inför honom för att tillbe, se på honom till dess vi blir glada och dessutom visa våra vänner fram till honom. 

Detta är en underbar väg. Låt oss följa den.

. . .

Med en bön om Guds välsignelse och bevarande nåd över oss alla.

/Micael

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *