Håll blicken fast på Jesus

Om hur den tidiga kyrkan "gjorde pestens kaos till ett missionsfält"

. . .

Hebr 12:1-2: ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron.”

. . .

Gatorna är tomma. Torgen ligger nästan öde. De som ändå rör sig i staden gör det snabbt och med oroliga blickar. Världen är drabbad av en pandemi ingen helt förstår. Men den förändrar samhällen och människor. De äldre och sjuka lämnas att dö i ensamhet. Ingen vågar längre vaka vid deras sida i rädsla för att själva drabbas och för att sprida smittan vidare. 

Ekonomin är också i kris. En ekonomi uppbyggd på internationell handel befinner sig i fritt fall när varor inte längre kan fraktas över gränserna som förr. 

Dessutom förändrar krisen världens maktstrukturer. Världens största supermakt, den ledande nationen, förlorar stegvis sitt initiativ med en ledare som hanterar situationen allt mer desperat… för att inte säga allt mer självupptaget. Och i skuggan väntar andra krafter på att träda fram.

Det har gått fort. Och det kom så oväntat. Sjukdomen slog så snabbt sönder människors liv, företagens ekonomi och världens politiska balans. Ingen var förberedd på detta. 

Året är 252 e.Kr. Det romerska imperiet drabbas av en sjukdom vi senare gett namnet ”Cyprianus pest”. Den skördar kanske 10 % av imperiets befolkning. 5000 människor uppges ha dött varje dag bara i Rom. På sina platser slår den till ännu värre. Värst drabbad är Alexandria där vissa historiker bedömer dödligheten så hög som 80 %. 

Krisen försvagade Rom. Soldater dog i sjukdomen. Armén blev svagare. Imperiet invaderades. Den ena krisen ledde till den andra. Detta är början till Roms fall.

. . .

Cyprianus pest

Skälet till att denna pandemi kallas för ”Cyprianus pest” är att den beskrivits så utförligt av just Cyprianus av Kartago. Cyprianus är en av de viktigaste kyrkofäderna. Han var en lärd man från en fin familj som kom till tro och lät döpa sig ganska sent i livet och lät döpa sig kanske år 245. De kristna i Kartago fick omedelbart stort förtroende för honom och valde honom därför år 248 till biskop i Kartago. 

Det finns mycket som är intressant med honom. Han gjorde en stor insats för kyrkans enhet, tog strid mot de tidiga försöken att göra biskopen i Rom till överbiskop d.v.s. påve, över alla andra biskopar. Under hans tid bröt också stora och svåra förföljelser ut mot kyrkan. Många avföll under denna svåra tid. De klarade inte av att stå emot hotet från kejsaren och valde att offra till honom för att rädda sina liv. Hårdföra ledare hävdade då att man måste slå vakt om kyrkans renhet, vilket för dem betydde att dessa avfällingar stod utanför all räddning. De var inte längre välkomna till kyrkan. Cyprianus antog en annan hållning. D.v.s. han tog inte alls lätt på saken, men ville staka ut en väg in i kyrkan igen för den som fallit. 

P.g.a. förföljelsen tvingades han fly för en tid. Han isolerades från sin församling. Kanske skulle vi kunna säga att han tvingades jobba hemifrån. Från sin tillflyktsplats fortsatte han nämligen att sända brev till kyrkan. Och när det till slut inte längre gick att fly mötte han istället sitt martyrium i september 258. 

Cyprianus ledarskap var kort men viktigt. Han gjorde en historisk insats för den kristna kyrkan under en mycket svår tid. Den blev till stor den en kamp mot döden. Han ville rädda dem som avfallit från andlig död. Han fick hjälpa människor att möta martyrdöden. Och så slog då också denna stora pandemi till, där Cyprianus plötsligt befann sig i en situation där han måste leda kyrkan genom ett samhälle som höll på att hela falla sönder och samman.

Cyprianus lyckades då med någonting fantastiskt. Tillsammans med andra ledare klarade han av att inte bara hjälpa de kristna att bli trygga utan att också finna nya vägar att tjäna både Gud och medmänniskor. Författaren Kyle Harper skriver att de kristna gjorde ”pestens kaos till ett missionsfält”.

När skräcken förvildat människor och raserat samhällsordningen, så att de döende fick dö i ensamhet och där ingen ens vågade begrava dem, predikade Cyprianus att Kristus är uppstånden och döden besegrad så att den som trodde på Jesus därför inte skulle frukta döden utan istället se fram mot uppståndelsen med glädje. Och det gjorde underverk.

. . .

Trösteord i nödtid

Cyprianus skrev en bok, ”De mortalitate”, om vår dödlighet, som förmodligen först var en predikan till de troende i Kartago. Boken skrevs till människor vars tro var skakad av sjukdom och död. I denna bok skriver han om Simeon som väntade på Israels tröst och såg den nästan nyfödde Jesus i templet i Jerusalem. Den berättelsen blev viktig för de troende under dessa svåra år; berättelsen om Simon som tar upp Jesus i sin famn och säger: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk.”

Detta blev trösteord i nödtid. Orden letade sig in i människors sinnen och känslor och gav hjälp; orden om Simeon såg Jesus och fick frid, som mötte Jesus och därför också kunde han också möta döden tryggt.

Dessutom uppmanade Cyprianus de troende att ta hans om de sjuka, vilket ökade deras överlevnadschanser betydligt, liksom att begrava de döda värdigt. Och detsamma som de gjorde för varandra skulle de också göra för de icke troende. 

Detta såg människor. De kristna anseende växte under krisen. Och många kom till en personlig tro. 

Denna epidemi hade en betydande inverkan på kristendomens tillväxt under 200-talets andra hälft.

Den trygghet de troende hade märktes. 

Den tjänst de utförde gjorde stort intryck på många. 

De kristna gjorde ”pestens kaos till ett missionsfält”.

. . .

Att förstå ”tidens tecken”

De senaste dagarna har jag tänkt på en bibelvers. Den är tagen ur ett dramatiskt sammanhang, ur en brytningstid. Israels gamle kung, Saul, har avfallit från Gud och blivit ond. Landet behöver en ny ledare. Gud utser då David. Och nu, nu när David ska tillsättas som kung, finns det en grupp människor som kommer att spela en särskilt betydelsefull roll, nämligen ett antal män från Isaskars stam, 1 Krön 12:32: ”av Isaskars söner kom män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra”.

Här fanns, i denna brytningstid, en grupp män som förstod sin tid och som därför förstod vad som måste göras. 

Vad lever vi i för tid? Vad borde vi göra?

. . .

Lömska underströmmar

Bibeln uppmanar oss att vara vakna och uppmärksamma. ”Därför måste vi så mycket mer ta vara på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen.”, skriver hebreerbrevets författare, Hebr 2:1.

Det är lätt att drivas bort. Ordet ”driva” antyder en underström, bort från Gud. Det finns andra strömmar också, som drar mot Gud. Det måste vi väl också känna under denna vackra tid på året. Skönheten, skapelsens mångfald, allt det goda… det drar mot Gud. Men det finns också underströmmar i den här världen som drar oss bort från Gud. Vår sömnighet. Vår bekvämlighet. Vår självcentrering… och en massa andra krafter som sakta drar oss bort från hjärtats gemenskap med Gud, om vi inte är medvetna om dem och bekämpar dem. Alltså är det viktigt att försöka förstå den tid vi lever i, för att inte driva bort med strömmen utan istället förstå vad vi borde göra.

. . .

Vad som gör vår kris speciell

Jag tänker att det finns vissa saker som gör den kris vi går igenom, d.v.s. som hela världen går igenom, speciell. 

. . .

Det första är osäkerheten. Eller ovissheten. Vi har så många frågor nu. Hur länge ska det här hålla på? Det vill vi veta. Men ingen kan ge svar. Vad leder det till? Vad gör det med oss? Blir man immun om man varit sjuk? Kan man bli sjuk igen? Kommer en andra våg i höst? Kommer jag att förlora någon jag har kär? Och hur ska det gå för mig? Osäkerheten är som en tumskruv. Varje dag skruvar åt den lite till. 

. . .

Det andra är alla dessa ständiga uppdateringar. Det låter och plingar i våra mobiltelefoner mest hela tiden. Ständigt nya siffror, nya direktiv, nya rön. Vi stressas. Vi är ständigt stand-by. Fast människan inte är skapad för det.

. . .

Det tredje är isoleringen. En del av oss måste stanna hemma, förutom små promenader. Är man redan ensam blir varje ny dag en ny påminnelse om denna ensamhet. 

. . .

Värst är att vi inte kan mötas som vanligt som församling. Det finns goda skäl till att Bibel uppmanar oss till att inte försumma våra sammankomster. Isoleringen är farlig. Vi är får, säger Jesus. Och får är flockdjur. Deras styrka är att de har varandra. När rovdjuret angriper gör det det genom att isolera ett djur från flocken och angripa det ensamma djuret. Vi behöver varandra. Alltså måste vi bryta isoleringen, med telefonsamtal, med små videoutsändningar, med ett SMS eller vilka andra möjligheter vi kan hitta för att nå varandra. 

. . .

Andra saker som gör den här prövningen så speciell är förstås att den drabbar hela världen samtidigt, och att den drabbar så många områden av våra liv samtidigt: hälsa, relationer, ekonomi… d.v.s. grundstenarna i våra liv.

. . .

Gud är fortfarande Gud

Detta är en speciell tid. Den är annorlunda. Många av oss som levt rätt länge nu har aldrig varit med om någonting liknande. Men samtidigt… Det finns sådant som aldrig förändras. Gud är fortfarande Gud. När den här krisen är borta kommer Gud fortfarande att vara Gud. Och när du och jag är borta och ingen längre minns att vi alls funnits här kommer Gud fortfarande att vara Gud. 

4 Mos 33:27 säger ”En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar.”

. . .

Tre saker att lära

Lyssna: Jag tror att det finns tre saker Gud vill lära oss just nu, i en tid som vår, i denna unika lektion vi nu får.

. . .

Först tror jag att Gud vill lära oss att förbereda oss för Jesu återkomst. Jag säger detta lågmält och varsamt. Jag tycker inte om när människor larmar och ropar om detta med Jesu återkomst på ett alarmistiskt sätt varje gång något händer. Jag säger inte heller att detta är tidens slut. Men jag tror att vi måste vara förberedda på att det en dag kommer en större kris än vad detta än så länge är, en större kris och ett större kaos. Detta skulle kunna leda till det. Detta kan också, vilket jag ber om, ebba ut snart. ”Herre, förbarma dig!” Men en dag kommer det att vara dags. En dag kommer Jesus.

Det var också detta den gamla Cyprianus försökte säga till sin tids kyrka. Detta är inte allt. Vi väntar på något annat. Det var också den kraft som burit människor genom enorma lidanden när hebreerbrevets författare förklarar varifrån de fick sin uthållighet med dessa ord, Hebr 11:16: ”nu längtade de till ett bättre land, det himmelska.”

Vi lever i världen. Vi ber för världen. Vi verkar för en bättre värld. Men en dag ska det fullkomliga komma. Och ibland behöver vi faktiskt också medvetandegöra oss om det.

. . .

För det andra tror jag att Gud vill visa oss nya sätt att förkunna evangeliet, att betjäna vår tid och att uttrycka Kristi kärlek. Detta är en unik tid. I sådana tider föder Gud nya initiativ. Det kan vara storslagna. Men de kan lika gärna handla om att du frågar din granne hur han eller hon mår. Vi utmanas av orden om hur den troende på 200-talet gjorde ”pestens kaos till ett missionsfält”.

. . .

Sist av allt är jag övertygad om att Gud vill lära oss att bygga våra liv på klippan. Nu när vi ser hur snabbt Mammon sviker bör vi fråga vad som består. Också dessa ord är hämtade från Hebreerbrevet, Hebr 13:5: ”Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.”

. . .

Det finns en underström som drar oss bort från Gud. Dessa dagar, när vi kanske isoleras i våra hem och inte kan möta varandra som vanligt behöver vi vara medvetna om dessa krafter. Men det finns också motkrafter, som drar oss in i Guds vilja. Jag återvänder därför sist av allt till den text jag inledde med, ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron.”

. . .

Släpp honom inte med blicken. Tillbe honom. Läs hans ord. Be i hans namn. Sjung sånger om honom. Gör vad du behöver, men vad du än gör: Släpp honom inte med blicken.

. . .

Tre goda råd träffar hjärtat. 

. . .

1) Tänk på att du inte är ensam. Du kanske är isolerad. Du kanske inte träffar andra. Men du är inte ensam. Och du är inte först på plan. Människor har levt före oss, och levt sig genom stora prövningar före oss. Människor som är vittnen till Guds trofasthet och som kan berätta att Gud håller. Lyssna till dessa vittnen. Läs biografier. Ring några av dem.

. . .

2. Lägg bort det som tynger. Bekänn din synd om den tynger. Kasta dina bekymmer på Jesus om de tynger. Och kasta dig själv på honom i din nöd. Låt hans nåd lyfta av dig det som tynger. 

. . .

3. Håll blicken fäst på Jesus. Släpp honom inte med blicken. Tillbe honom. Läs hans ord. Be i hans namn. Sjung sånger om honom. Gör vad du behöver, men vad du än gör: Släpp honom inte med blicken. David ber i Ps 25:15: ”Mina ögon ser alltid upp till Herren, för han drar mina fötter ur nätet.”

. . .

Men vet du vad? Även om din blick sjunker ibland tar Gud aldrig sin blick från dig. Alltså avslutar jag med dessa ord från Ps 33:18-22: ”Herrens ögon ser till dem som vördar honom, till dem som hoppas på hans nåd, för att rädda deras själ från döden och hålla dem vid liv i hungerns tid. Vår själ väntar på Herren, han är vår hjälp och vår sköld. I honom gläder sig vårt hjärta, vi förtröstar på hans heliga namn. Låt din nåd vila över oss, Herre! Vi sätter vårt hopp till dig.”

. . .

Med en bön om Guds välsignelse och bevarande nåd över oss alla.

Micael Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *